Livs(K)val

Livs(k)val

När jag går på mina ensamma kvällspromenader och låter tankarna flöda fritt så kan jag hamna vart som helst. Oftast i New York dock. Vet inte vad det är med denna stad som får mig att bli alldeles varm inombords, får mig att längta och vänta. Eller så vet jag just vad det är, men väntar på mig själv och beslut som måste tas. Varför New York har blivit en så stor del av detta är svårt att sätta fingret på men när jag tänker mig dit så ser jag mina drömmar gå i uppfyllelse. 

Att ta beslut om sitt liv när man står mitt i det är inte alltid lätt, kanske aldrig faktiskt. Jag har försökt att rannsaka mig själv, att lägga band på min inneboende rastlöshet, tänka logiskt och lägga impulsiviteten bakom mig. Blir man någonsin nöjd eller kanske rättare sagt, blir JAG någonsin nöjd? Kommer jag alltid att hitta saker att klaga på? 

För några dagar sen sa en nära vän till mig att "det märks att det är något, du verkar lite låg. Jag har undrat hur du mår". De orden kändes i mitt hjärta, för jag har inget sagt till henne, jag har försökt hålla uppe min fasad av att allt är bra. 

Jag får frågor från människor runtomkring mig nästintill varje dag: "Är det inte dags att skaffa barn snart?".  Du har ju allt det andra klart, sambo, hus, arbete och rätta åldern. Jag får panik!! Jag känner mig låst, fastkedjad och bunden i ett liv som inte är mitt! Men det är det ju. 

Mina drömmar nu materialiserar sig med mig själv i ett fönster med utsikt över New York, en halvskabbig studio eller etta där jag kan höra stadens puls, de tjutande sirenerna från polisbilar och brandbilar som passerar. En lägenhet där färgen flagnar i hörnen och där dörren knarrar lite extra, fönstret inte riktigt går att stänga, allt det där typiskt "NewYorkiska" som jag älskar på avstånd. Jag sitter med min dator och skriver på min bok. Hur jag slår ihop datorn och vandrar genom de stenbelagda gatorna mot Central Park för att där slå mig ned i skuggan och fortsätta skrivandet. Jag ser mig själv som en väldigt liten människa i den stora världen, men en människa som faktiskt vågade! Vågade att slå mig fri från gamla invanda mönster, föreställningar, förhoppningar och förväntningar. Jag är livrädd. Livrädd för att fastna i något som jag föddes in i. Livrädd för att upprepa mina föräldrars misstag och dåliga val. Livrädd för att inte klara mig själv. Jag tänker att om min dröm är att flytta till New York så borde jag göra det, oberoende av vad andra människor tycker. Jag tänker att om jag vågar ta steget, vågar utmana mig själv så, så skall jag också finna mig själv och min egen styrka. 

Och så kommer beslutet inom mig, det vrider och vänder, håller mig vaken om sena kväller, väcker mig i mina drömmar och landar i mitt medvetande. Jag ska göra detta! Jag vill detta! Men så föreställer jag mig själv där igen, i en liten lägenhet på Manhattan. Där jag inte känner någon. Där jag inte har någon familj nära. Där jag går ensam på gatorna med all tid i världen att längta hem och känna ensamheten. Kommer jag att överleva detta? Kommer jag att bli lycklig? Kommer jag att ångra mig? Att bo i New York och gå ensam på gatorna är nog en större skillnad än vad jag vill erkänna gentemot att gå gatorna själv medan kompisen eller familjen sover ut på hotellet. De finns ju där då.. Jag är 32 år och tiden går. Livet passerar. Det känns ibland som att det försvinner ifrån mig och jag undrar varför jag känner så?! 

Behöver jag lägga Atlanten mellan mig och min familj för att bli fri? Kan jag klara av att göra det för att bli fri? Jag vet inte, men jag vet att jag kommer att fortsätta fundera på detta om jag inte gör det. Det sägs att det man mest ångrar är det man inte gjort, jag vet inte om det stämmer, men jag kan tänka så jag också. 

Om jag nu bestämmer mig för att förverkliga min dröm, ta chansen, våga prova mina vingar, våga falla, hur blir det då om jag ångrar mig? Jag försöker trösta mig själv med tanken att då är det väl bara att flytta hem igen. Ingenting är hugget i sten! 

Så jag bestämde mig, jag sökte jobb i New York. Ett jobb jag verkligen ville ha. Ett jobb jag tänkte att jag skulle trivas alldeles ypperligt med. En utmaning för mig själv, något som bara skulle vara mitt, något som hur som helst skulle göra mig rikare på erfarenheter av livet. Tjänsten var redan tillsatt. Så nu står jag här, med en klump i min mage, en längtan som växer sig större och större. Längtan efter New York. Längtan efter livet. Längtan efter att bryta mig loss. Och undrar om chansen kommer igen. Om jag någonsin får möjlighet att förverkliga min dröm. Tiden går och livet rinner iväg...